limosa

En svenska uppsats jag gjorde i skolan, blev inte så värst nöjd med den men Emilia  ville så gärna se den så aja:
Jag tittade ut genom det immiga och blöta fönstret från taxibilens baksäte.

Jag kände mig riktigt trött efter en hel dags resande. Resan från mitt hem i nordvästra England till lilla Gotland hade varit krävande på många sätt och jag hade inte fått någon sömn alls.

Det var inte så vanligt att jag reste själv om det inte var inom jobbet förstås, men Jake, min man insisterade på att jag skulle göra det här själv och att han skulle stanna kvar hemma och ta hand om våra två barn, fem åriga William och två åriga Lily.

Jag var tvungen att faktiskt erkänna att det var härligt att resa själv även fast det som sagt kanske inte hade varit den bästa resan jag gjort.

De skyldiga till att jag åkt hit till Gotland var främst Beatrice Ronsten och Kajsa Erlandsson, två av mina gamla vänner från högstadiet. Eller, ja vänner och vänner, vi hade inte träffats på flera år.  Det gjorde mig ännu mer förvånad när jag fick mitt brev från dom.  Det var en inbjudan till klass återträffen dom arrangerade för klassen jag gick ut nian med, för så många år sedan.

Det skulle verkligen bli kul att träffa alla och se vad som blivit av dom.

När taxin stannade utanför Visby hotell var klockan runt tio på kvällen och det regnade fortfarande, så jag skyndade mig in och checkade in.

Väl inne på mitt rum la jag mig raklång på sängen och suckade trött. Jag hade tänkt hänga upp min klänning till festen på en galge och skicka ett mail till Jake, men det fick ta och vänta till imorgon för jag var så trött att jag till och med somnade med kläderna på.

Nästa morgon vaknade jag av mitt mobilalarm jag så smart satt på, på båten från Nynäshamn, eftersom jag visste att jag skulle glömma bort att göra det när jag kom fram. Jag hade satt den på åtta så jag var väl utvilad. Jag bytte om och gick ner till frukosten.

Jag satt där och njöt av att dricka varm choklad och av den goda fruktsalladen och av alla olika pålägg men mest förstås av vetskapen att man inte behövt göra någonting av de själv.

Festen skulle börja kl 17.00 så jag hade gått om tid att strosa runt på stan och jag hann till och med ta en fika med min mamma som bodde kvar på gotland med hennes man Tomas.

På brevet stod det också att festen skulle vara i Solbergas matsal och att man skulle ta med ungefär 100 kr till mat. Så klockan fem i fem infann jag mig utanför matsalen och tänkte precis öppna dörren in när jag hörde någon bakom mig:

- Emma?!

Jag vände mig snabbt om och möttes av en ganska lång, mörkhårig kvinna i min egen ålder. Hon fortsatte:

- Jag kände knappt igen dig, det var ju ett bra tag sen eller hur?

- Eh ja det kan man verkligen säga, svarade jag utan en aning om vem jag pratade med.

Jag sökte igenom hela mitt huvud efter att hitta en ledtråd till vem det var jag pratade med men utan resultat.

- Det verkar som om du inte känner igen mig, om man kollar på din min, kvinna log mot mig och trots all pinsamhet det skulle innerbära så fick jag ändå ta att erkänna:

- Nej, jag är verkligen ledsen men jag kan helt enkelt inte se vem du är.

Det kändes extremt pinsamt att säga det, särskilt med tanke på att hon hade känt igen mig till och med bakifrån.

- Freja din dummer, skrattade hon.

- Inte trodde jag att jag hade förändrats så mycket.

- Det har du säkert inte gjort heller, jag har alltid haft en svag känsla av att jag är på väg att bli senil, skrattade jag

Vi följdes in i matsalen och hann knappt hänga av oss innan både Bea, Kajsa och vad jag gissade som Melina kom springande och kramade om oss .

- Kom in med er, nästan alla har redan kommit, skrattade Bea och visade att vi skulle följa med dom in i själva salen.

Dom hade verkligen gjort det fint. Dom hade först ställt borden som ett helt långbord mitt i rummet, med en lite höst inspirerad duk, en buffé var uppdukat en bit bort och röda lyktor var upphängda lite här och var och gav en varm känsla, man kunde också höra lite musik i bakgrunden.

Som Bea sa hade nästan alla kommit och jag kunde räkna det till 22 st. Jag var också extremt lättad över att jag (om man inte räknade med Freja) kände igen alla, även fast en del förändrats en del.

När vi kom in så gick det en tid när alla gick runt lite och minglade. Man frågade lite hur det var, hur det gått i livet och vad man höll på med. Jag fick bl.a. veta att det var Lisa och Kalle som fixat med utseendet inne i matsalen eftersom dom  startade sin firma om t.ex. då inredning, som dom alltid pratade om i skolan och att dom nu var gifta och hade ett barn tillsammans. Zimon stod för maten eftersom han jobbade som stjärnkock i New York och musiken som spelades var alla producerade av Simone som var en världskänd skivproducent i USA.

Efter en kvart ungefär satte sig alla vid bordet och jag hamnade bredvid och mittemot Edith, Vidar, David och Frida. Det visade ganska snabbt att det inte var svårt att prata med varandra och det kändes nästan som om man gick i nian igen. Ungefär mitt in i maten började jag prata med Edith:

- Nå Edith, vad har blivit av dig, jag är så nyfiken.

- Det gör dig säkert förvånad men jag hoppade faktiskt av gymnasiet två år efter det att vi slutade nian och började i stället jobba som parkeringsvakt, eller som alla andra kallar mig, Lapplisa.

- Va! Är du seriös, men alla dina drömmar då?, det var Vidar som gav sig in i diskussionen.

- Haha ja dom tappade jag visst på vägen, nej men jag kände bara att jag inte orkade med skolan helt enkelt och ja parkeringsvakt tyckte jag inte lät så dåligt, fast det förstås jag kan ju aldrig bo på samma ställe under en lång tid. Jag blir liksom mer eller mindre hatad för mitt arbete och ja det är ju förstås ett problem. Men haha det är de värt, när man tänker på alla roliga miner på folk när dom ser att jag varit där och lagt en riktigt dyr böter. Nej de överträffar allt.

- Eh… jaha det var väl kul hehe.

Jag vände mig istället mot Vidar eftersom det började bli lite pinsamt med Edith.

- Vad jobbar du med då?

Frågade jag.

- Jag jobbade som ordförande i rädda barnen  innan jag då hamnade i fängelse.

- I fängelse?

- Ja visste du inte det, men jag menar herregud det var ju bara lite smuggling av pengar. Sverige är så himla känsligt, det finns ju regler för allt!

- Helt otroligt, från ordförande i Rädda barnen till fängelse.

Det här blev bara värre och värre.

- Haha fast ta det lugnt jag är frikänd nu och är på bättringsvägarna.

- Man får väl hoppas.

Svarade jag och skrattade lite ansträngt.

Under resten av kvällen så körde också Elina sin nyaste låt ”I see you” för oss, till och med innan den släppts på skiva. Charlotte, vår gamla bildfröken kom också på besök, som var väldigt uppskattat. Vi hade gärna velat träffa Jon också men han fick vi information om att han förtids pensionerat sig och var just nu i Afrika på jakt efter någon sällsynt fågel.

Salen var under lång tid fylld av skratt och livliga diskussioner, men när klockan blev runt elva, tolv droppade många av och klockan tolv gick även jag efter att varit noga med att fått tag i allas telefon nummer och e-postadresser.

Jag tog en taxi tillbaks till hotellet och den här gången hade jag faktiskt ork att gå och lägga mig ordentligt. Imorgon skulle jag ta flyget tillbaks till England och även fast jag haft ofattbart kul längtade jag faktiskt lite hem till barnen.